Skördemåne

Inatt är det fullmåne - skördemånen (the harvest moon). Den står så nära horisonten att den ser extra stor ut, och har fått sitt namn av att man kan fortsätta att arbeta på åkrarna och skörda långt in på natten då skördemånen lyser upp i mörkret. Här breder molntäcket ut sig som en dystert jämngrå filt som täcker himlens så någon måne får jag nog inte se inatt.

Höstdagjämningen närmar sig och jag försöker hitta tillbaka till stigar jag en gång valt men sedan kommit bort från. Det kanske inte går att hitta dem igen, jag vet inte om livet funkar så. Jag vill i varje fall prova. Det finns en ny kyla i luften såhär års, en första känsla av höst. Blommor bleknar och vissnar bort, fukten driver in från havet och natten blir allt mörkare. Jag är tacksam för vad året har givit mig; två underbara barn och mannen som jag älskar så högt. Ett nytt hem, en ny chans.

Livet med tvillingbäbisar är inte helt enkelt. Jag lär mig nya saker om mig själv och förändras; jag lär mig tålamod och att ibland måste jag ta hand om den ena bäbisen i lugn och ro även om den andra plutten ligger och skriker. Jag lär mig att alla sätt och metoder som fungerar är bra i vår vardag; min och tvillingarnas. Jag försöker lära mig att hantera att min älskling inte är helt och hållet lycklig, och att jag inte kan göra något åt det; att han själv måste hantera sina demoner. Det är svårt, jag vill ju gärna vara solen i hans liv och vara den som jagar skuggorna på flykt, men så fungerar det inte. Möjligen på film och i böcker.

Idag ger jag Olgas bok en ny chans. Jag känner mig redo för utmaningen nu, efter att ha övat solhälsningen varje dag i en vecka. Mentalt är jag redo, om än inte fysiskt - samtidigt måste jag ju börja någon gång om jag vill få en starkare, friskare kropp igen, och återfå den kondition jag hade innan graviditeten.

Nystart

Igår kände jag mig så ledsen och besviken. Jag ville följa Olga Rönnbergs träningsprogram ur boken "Träning för nyblivna mammor" och har verkligen sett fram emot att få börja träna igen efter en tvillninggraviditet och ett akut kejsarsnitt. Nu har två månader passerat sedan mina älskade tvillingpojkar kom till världen och igår var det tänkt att jag skulle påbörja min återuppbyggnad av kroppen. Med gråten i halsen var det bara att konstatera att jag inte ens klarar av uppvärmningen; det gör för ont inuti magen och i lederna - främst knän, handleder och bäcken. Igår pajade ryggen dessutom så idag har jag svårt att gå och överhuvudtaget röra mig. Vet inte om det var för att jag försökte ge mig på att träna innan jag egentligen är redo för det rent fysiskt, eller om det är för att jag bar runt på bägge killarna (samtidigt) i famnen långa stunder igår, eller om det är för att jag lyfte fel när jag lyfte upp mjukliftarna i vagnen. All of the above, kanske. Det var med ledsen känsla i hjärtat som jag bestämde mig för att jag inte är redo för hennes träningsprogram än. Träning ska kännas rolig och skön, det ska inte göra ont och ge en dålig känsla.

Idag mår jag själsligen lite bättre och dagen har flutit på bra faktiskt. Jag var lite orolig över hur det skulle gå idag eftersom min sambo jobbar hela dagen och jag är ensam med killarna - skulle jag orka lyfta dem och så? Tursamt nog har Minstingen sovit hela dagen (förutom när han vaknat för att äta) och Lillprinsen har varit lugn och snäll även när han var vaken. (Jo jag använder alias för mina barns namn här, det känns bra att göra det).

Jag vill inte helt och hållet ge upp bara för att kroppen värker. Idag provade jag väldigt försiktig yoga kombinerad med Flex (funktionell träning med fokus på rörlighet) i min egen takt och de övningar jag själv tyckte kändes bra. I princip var det solhälsningen, bara.